Stockholm Marathon
Så var dagen kommen då jag skulle springa mitt allra första marathon. Visste inte alls hur det skulle gå, då jag som längst sprungit 29km. Mitt mål var att ta mig runt. Brukar ha svårt att få i mig frukost när jag ska springa lopp, men idag gick det faktiskt ganska bra.
Pappa skjutsade in oss till Östermalms IP och vi var där vid 10- tiden, vilket kändes suveränt. Vi hann vila, dricka, fästa chipet, nummerlapparna, kissa och göra allt vi ville innan start. Att gå ut i startfållan innan start kändes mäktigt. Och annorlunda att inte värma upp innan loppet, men med ett så här långt lopp får uppvärmingen ligga efter start.
Helt fantastiskt vilket lopp. Vilken stämning inne i Stockholm. Toppen arrangerat och vilken upplevelse. Faktiskt det häftigaste jag gjort. Visst var det tungt. Många gånger fick jag tala om för mig själv att eftersom jag inte har ont, är det bara fortsätta springa 😃 Oh jag sprang. Jag stannade och gick vid alla vätskestationer när jag fyllde på vätska, samt andra varvet på Västerbron. Jag hade en tyst önskan om att ta mig in på under fem timmar. (Jag hade blivit glad om jag kommit in senare med), men när jag närmade mig stadion och insåg att jag skulle klara det, då hade jag svårt att hålla igen tårarna. Känslan att efter allt slit och all träning, springa in på stadion och veta att jag fixade det. Den känslan var helt enorm!
Det här var verkligen en dag och ett lopp att minnas 😃💪🏻🏃👊🏻❤️☀️
Pappa skjutsade in oss till Östermalms IP och vi var där vid 10- tiden, vilket kändes suveränt. Vi hann vila, dricka, fästa chipet, nummerlapparna, kissa och göra allt vi ville innan start. Att gå ut i startfållan innan start kändes mäktigt. Och annorlunda att inte värma upp innan loppet, men med ett så här långt lopp får uppvärmingen ligga efter start.
Helt fantastiskt vilket lopp. Vilken stämning inne i Stockholm. Toppen arrangerat och vilken upplevelse. Faktiskt det häftigaste jag gjort. Visst var det tungt. Många gånger fick jag tala om för mig själv att eftersom jag inte har ont, är det bara fortsätta springa 😃 Oh jag sprang. Jag stannade och gick vid alla vätskestationer när jag fyllde på vätska, samt andra varvet på Västerbron. Jag hade en tyst önskan om att ta mig in på under fem timmar. (Jag hade blivit glad om jag kommit in senare med), men när jag närmade mig stadion och insåg att jag skulle klara det, då hade jag svårt att hålla igen tårarna. Känslan att efter allt slit och all träning, springa in på stadion och veta att jag fixade det. Den känslan var helt enorm!
Jag vet att många säger att man antingen springer marathon en gång och sedan aldrig mer eller flera gånger om. Jag ska absolut springa igen. Stockholm marathon 2017, då ska jag springa på en bättre tid 😉.
När jag kommit i mål, fick jag veta att Tina, Jonas och Lovis var in och tittade. De hade sett mig både vid Djurgårdsbron och vid stadion. Jag hade helt missat dem, men jag blev så glad över att veta att de vart inne. Vi fick skjuts hem.
Vi köpte pizza med oss hem. Vi bjöd Tina, Jonas o Lovisa som tack för skjutsen och mamma och pappa som tack för skjutsen och barnvakten.
Det här var verkligen en dag och ett lopp att minnas 😃💪🏻🏃👊🏻❤️☀️
Tack för din kommentar!
